Turkduva  Streptopelia decaocto

Latinskt namn:
Streptopelia decaocto - Streptopelia är uppbyggt av det grekiska ordet "streptos", vilket betyder vriden och syftar på den karaktäristiska böjda halsfläcken, samt det likaså grekiska ordet "pelia" som betyder duva. Artnamnet "decaócto", betyder räkneordet aderton, torde vara en efterhärmning av turkduvans läte.

Typiska kännetecken:
28 cm. Den ljusaste av landets duvor. Ljust gråbrun med en tunn svart halskrage. Stjärten är på undersidan tvåfärgad, med den inre hälften svart och den yttre vitaktig. Könen är lika.

Finnes:
Häckar lokalt med i regel stora luckor i större delen av södra och mellersta Sverige.

Äter:
Främst frön av olika slag.

Läte:
Ett ihållande trestavigt "koo-kooo-koh". Påminner om början på ringduvans läte.

Häckar:
Bygger sitt bo uteslutande i anslutning till mänsklig bebyggelse, ofta i höga tätvuxna träd men även på byggnadsavsatser.

Namnet användes första gången 1950. "Turk-" därför att arten spritt sig till Europa från Turkiet. Arten har även kallats orientalisk skrattduva.

Turkduvan har under de senaste 80 åren utökat sitt utbredningsområde på ett i det närmaste otroligt sätt. Artens historia inleddes troligen i slutet av 1700-talet, då ett häckande bestånd etablerade sig i Istanbul efter att ha spritt sig dit från ursprungsområdena i Indien. Den första observationen i Sverige gjordes vid Råö i norra Halland våren 1949. Två år senare kunde man konstatera den första häckningen i Harlösa, Skåne. Arten ökade därefter snabbt i antal. Under 1960-talet etablerade sig turkduvan språngvis över södra och mellersta Sverige, men det var först på 1970-talet som arten blev ett mer allmänt inslag i tätorterna. Antalet häckande par under slutet av 1990-talets slut torde uppgå till 2.000 till 3.000 par.

Turkduvan hör huvudsakligen hemma i tätorter, framför allt i villaområden med äldre bebyggelse. Den häckar också i mindre samhällen och vid gårdssamlingar. Den föredrar parker, trädgårdar eller alléer med högvuxna träd, gärna ädelgranar eller liknande. Träden utnyttjas för häckning och för övernattning. Häckningssäsongen sträcker sig från maj till september, och under den tiden kan ett par hinna med upp till fyra kullar. Ofta används ett och samma bo till flera på varandra följande kullar. Boet byggs oftast som en plattform i ett träd på 2 till 10 meters höjd, men häckning på byggnader förekommer. Liksom hos övriga duvor byggs boet av honan, under det att hannen förser henne med bomaterial. Den lägger två vita ägg. Båda könen hjälps åt med ruvningen som tar 14–18 dygn. Ungarna stannar 15–19 dygn i boet.

Turkduvan äter främst frön av olika slag, gärna spillsäd, och den kan ibland ses gå bland höns och tamduvor och plocka i sig utlagt foder. Turkduvan är sällskaplig och kan bilda stora flockar. Det gäller särskilt under födosök och på gemensamma sovplatser.

Den övervintrar i närheten av sitt häckningsområde. Vintervädret kan vara en avgörande faktor om arten skall kunna etablera fasta bestånd eller inte. 

Källa: Våra svenska fåglar i färg av Gustaf Rudebeck