Stenknäck Coccothraustes coccothraustes
Stenknäck, hanne © Steve Dahlfors
Stenknäck, hona
Latinskt namn:
Coccothraustes coccothraustes - Vilket är grekiska och betyder kärnknäckare
Typiska kännetecken:
18 cm. Omisskännlig på sitt stora huvud och sin kraftiga näbb. Näbben är mörkt blygrå under sommaren och ljusbeige vintertid. Kraftigt vitt band på de mörkt blåskimrande vingarna som går från vingknogen in mot bakre delen av ryggen. I övrigt mörkt tecknad.
Finnes:
Häckar sparsamt till sällsynt i södra och mellersta Sverige.
Äter:
Insektslarver, frön och kärnor från diverse olika frukter.
Läte:
Vanligaste lätet ett kort rödhakelikt "zick" och ett ganska tunt väsande "srii". .
Häckar:
Boet byggs på varierande höjd i en buske eller uppe i ett träd.
Namnet nämns av Linné 1749 då han först upptäcker arten i Vegeholm, Skåne. Enligt boken Svenska fåglars namn så skrivs det att namnet torde vara ett skånskt dialektnamn. Det syftar på artens vana att knäcka t.ex. körsbärskärnor med sin kraftiga näbb. Arten har aldrig kallats något annat, bortsett från ett misslyckat försök 1824 att "standardisera" namnet till stenknäckfink.
Enlig Linné förefaller det som stenknäcken etablerade sig i Sverige någon gång på 1700-talet med början i Skåne. Artens öde under följande 100 åren är dåligt känt, troligen till en följd av dess tillbakadragna leverne samt det faktum att den verkligen var en sällsynt fågel. Från Uppland kommer uppgifter som antyder att stenknäcken kan ha funnits häckande i landskapet redan kring 1800. Under 1900-talet har arten ökat och spritt sig generellt i hela Norden. Det svenska beståndet är uppskattat till 5.000 – 15.000 par, varav förmodligen uppemot hälften finns i Skåne.
Stenknäckens häckningsbiotop utgörs i regel av äldre löv- och blandskog samt större trädgårdar och parker. Häckningsplatserna uppsöks redan i mars och parbildningen sker innan boplatsen utsetts. I motsats till många andra fåglar sker fastställandet av boplatser utan några strider, och något egentligt revirhävdande förekommer heller inte under häckningen. I själva verket är stenknäcken närmast social, och paren kan häcka helt nära varandra. Sången fyller uppenbarligen inte heller någon funktion att hävda revir. Det tycks mest vara en sång för relationen med honan. Detta kan förklara varför sången är så oansenlig.
Boet placeras på mycket varierande höjd i en buske, ett lövträd eller barrträd. Det består av kvistar och lavar samt invändigt av fina rottrådar, hår och tagel. Honan bygger boet men får ofta hjälp av hannen. De fyra till sju äggen läggs i maj. Stenknäcken är ofta utsatt av allehanda boplundrare och därför är det vanligt med omlagda kullar senare i juni. Äggen är blåaktiga med glesa kraftiga mörka fläckar och sträck. Ruvningen påbörjas när näst sista ägget är lagt och sköts helt av honan. Efter 12 till 14 dagar kläcks ungarna. Dessa matas av båda föräldrarna. Ungarna föds upp i huvudsak med insektslarver.
Under höst och vinter består födan mest av frön och kärnor från diverse olika frukter. Speciellt bokollon och körsbärskärnor men den kan även knäcka olivkärnor. Det krävs ibland ett tryck på 70kg/cm2 för att knäcka en olivkärna och då kommer den kraftiga näbben väl till pass.
Stenknäcken är mestadels stannfågel även om den vissa år kan flytta avsevärda sträckor
Källa: Våra svenska fåglar i färg av Gustaf Rudebeck