Ortolansparv  Emberiza hortulana

Latinskt namn:
Emberiza hortulana - Betyder ungefär "sparven som lever i trädgårdar".

Typiska kännetecken:
15 cm. En anspråkslöst färgad sparv, huvudsakligen brunrosa med grågrönt huvud och bröst och gul strupe. Känns igen på sin vita ögonring.

Förväxlingsrisk:
Gulsparv: Har brunstreckat gult huvud och bröst. Gulsparvshonan har däremot mer diskreta färger.

Finnes:
Häckar sparsamt till tämligen allmänt i större delen av Sverige men främst utmed norrlandskusten och söderut till Mälardalen.

Äter:
Främst frön och växtdelar.

Läte:
En vemodig sång bestående av 6 till 8 toner, ungefär "svi, svi, svi, dry, dry". Kan påminna om en felsjungande gulsparv.

Häckar:
Boet byggs oftast på marken i skydd av en tuva, men mer sällsynt i täta buskar.

Namnet nämns första gången 1824, men arten uppges ha kallats för "hortulan" av fågelhandlare i Stockholm på 1780-talet. Ortolan är härlett från latinskans –hortulanus som betyder trädgårdsmästare. Troligen fick den sitt namn för att den höll till i trädgårdar. Arten har även kallats för lundsparv.

Ortolansparvens svenska historia har karakteriserats av stora förändringar mellan olika tidsperioder. I slutet av 1700-talet var arten sällsynt eller saknades helt i östra Svealand samtidigt som det finns uppgifter om att den var mer allmän till exempel i Medelpad och Jämtland. I mitten av 1800-talet hade arten förmodligen sin starkaste förekomst i västra Sverige. Så småningom så minskade beståndet där för att på 1920-talet försvunnit som regelbunden häckfågel från stora delar av Västkusten. Under 1950- och början av1960-talet skedde en dramatisk nedgång i de sydsvenska bestånden p.g.a. metylkvicksilverförgiftning. En viss ökning noterades under slutet av 1960-talet och 1970-talet, men trots detta har ortolansparven, i motsatt till gulsparven, inte förmått återhämta sig. Under slutet av 1990-talet minskade arten igen och från att ha varit 20.000 – 50.000 par under 1970-talet, så tros antalet ha sjunkit till maximalt 7.000 par. År 2005 beräknades den svenska populationen till cirka 12.500 könsmogna individer.

Ortolansparven återkommer till sina häckplatser i maj månad. Den slår sig ned särskilt i odlade bygder, och i Norrland är den praktiskt taget helt bunden till dylika områden samt nyupptagna, torra kalhyggen med rik förekomst av frötallar. Ortolansparvens biotopkrav överensstämmer i hög grad med gulsparvens, och liksom denna finns den i kanten mellan skogspartier och öppna fält. Ortolansparvens biotopval styrs av dess starka dragning till solbelysta områden, dess beroende av öppna platser för näringen samt tillgången på upphöjda föremål som sångposter.

Ortolansparven är inte någon utpräglad revirfågel och det kan förekomma att ett par häckar nära ett annat par. Hannarna kan ha sångposter bara 25 till 50 meter från varandra. Hannens sång hörs fram till äggens kläckning, varefter den avtar. I stockholmtrakten har flertalet av hannarna tystnat omkring den 20 juni.

Boet läggs praktiskt taget alltid på marken. Av 102 funna bon var endast två belägna över marken, i båda fallen i enbuskar. På marken läggs boet ofta i skydd av en tuva eller buske. Boet byggs av honan. Det byggs av fina kvistar, gräs och stjälkar samt fodras invändigt med finare växtmaterial, exempelvis rottrådar, och tagel. Äggläggningen sker mestadels i slutet av maj eller i början av juni. Äggen är till grundfärgen blåvita, rödaktiga eller rödgrå med runda mörkbruna fläckar och enstaka sträck. Antalet ägg varierar från tre till sju. Äggen ruvas av honan och kläcks efter omkring 12 dagar. Båda föräldrarna matar sedan ungarna. Även om vuxna fåglar till större delen lever av frön och andra växtdelar, uppföds ungarna huvudsakligen med insekter och deras larver, maskar med flera smådjur.

Ortolansparven är till skillnad från gulsparven en utpräglad flyttfågel. I augusti eller september lämnar den vårt land och flyttar till Nordafrika eller delar av Medelhavsområdet. I södra Europa har ortolansparvens kött ansetts vara en delikatess och jagades därför tidigare i stor utsträckning under sin vinterflyttning.

Källa: Våra svenska fåglar i färg av Gustaf Rudebeck