Rörsångare  Acrocephalus scirpaceus

Latinskt namn:
Acrocephalus scirpaceus - Acrocephalus ungefär spetsigt huvud och syftar på huvudformen. Artnamnet scirpaceus kommer av det latinska "scirpus" som betyder "säv".

Typiska kännetecken:
13 cm. Vingspann ca 20 cm. Mycket enformigt färgad. Brun med gulvit undersida. Platt panna och spetsig näbb.

Finnes:
Upp till ca Värmland och södra Dalarna samt längs norrlandskusten.

Äter:
Insekter, flugor, mygg, små sländor med mera. Insekterna fångas stun­dom i flykten. På hösten ingår även bär i dieten.

Läte:
Långsam tjattrande sång som består av omväxlande skärrande och visslande toner, med en ganska enformig rytm.

Häckar:
Rörsångarens bo är upphängt mellan vasstrån, som vävts in isjälva boet. Det kan byggas såväl i gammal som i ny vass. Ibland används både gamla och nya vasstrån samtidigt, vilket resulterar i att boet kan komma att luta på grund av att de nya rören successivt växer. Det har rapporterats, att denna lutning kan bli så stor, att äggen löper fara att falla ut. Detta torde dock inträffa endast undantagsvis. Boet läggs från 20 cm till ungefär 1 meter över vattnet.

 Häckningens början växlar  i hög grad, beroende på vassens tillväxt. I södra och mellersta Sverige kan man vara säker på att anträffa rörsångaren varhelst det finns ett bladvassområde av någorlunda storlek. När hanarna anlänt, upptar de revir, som hävdas medelst en intensiv sång.
Honorna lockas till hanarna av sången, och sedan ett par bildats, avtar sången i intensitet. Dock låter hanen höra en kraftig sång, så snart en rörsångare i grannskapet börjar sjunga.

Fram till slutet av 1970-talet expanderade rörsångaren i Götaland och Svealand, varefter arten har fortsatt att sprida sig norrut längs Norrlandskusten. Det svenska beståndet uppskattas till 300000 par.

Omfattande studier över rörsångarens biologi, tjänar sången inte bara ändamålet att locka honan utan även att kvarhålla henne. Det tycks nämligen inte vara så ovanligt, att en hona lockas över till hannen i ett grannrevir genom dennes sång.
Parningen synes försiggå utan någon egent­lig inledande parningslek.

Honan väljer boplatsen. Även om hanen kan ses deltaga aktivt i bobyggandet, sköter ho­nan till större delen även detta värv. Hanen följer henne emellertid under byggandet och bär stundom växtmaterial i näbben — möj­ligen tjänande att stimulera honans bobygg­nadsinstinkt.

En egenhet hos rörsångaren är att honorna kan stjäla bomaterial från varandras bon. Detta kan ta sig så drastiska uttryck, att hela bon raseras.
Boet läggs egendomligt nog icke alltid inom hanens sångrevir. Även näringssök förekom­mer utanför det försvarade området.

Rörsångaren har i vårt land en kull . Äggen läggs från maj till juli men vanligast i juni. De är i regel fyra till antalet, ibland fem och i sena kullar tre. Färgen är vitaktig med olivgröna fläckar, som bildar en ring eller hätta vid tjockändan. Båda könen ruvar, men honan svarar för huvudparten.

Äggen kläcks efter tolv dagar. Ungarna är kvar i boet under tio till fjorton dagar. Efter det de lämnat boet, hoppar de omkring som de gamla på vasstråna och intar vid fara en skyddsställning med stel kropp och uppåt­riktad näbb. Matningen av ungarna utförs av båda föräldrarna. Ibland kan hanen läm­na maten till honan, som i sin tur ger den till ungarna. Födan utgörs av insekter, flugor, mygg, små sländor med mera.

Rörsångaren flyttar i augusti eller septem­ber till tropiska Afrika. I likhet med många andra europeiska tropikflyttare övervintrar de huvudsakligen i Ostafrika, endast ett fåtal i Västafrika.

Källa: Våra svenska fåglar i färg av Gustaf Rudebeck