Trastsångare  Acrocephalus arundinaceus

Latinskt namn:
Acrocephalus arundinaceus - Släktnamnet "Acrocephalus" kommer av "acros" spets, och "cephalus", huvud. Det syftar på det spetsiga och tillplattade huvudformen. Artnamnet "arundinaceus" kommer av "arundo", vilket betyder vass eller rör.

Typiska kännetecken:
Ca 15-20 cm. (stor som en stare ungefär) Brun rygg och gulvit undersida. Vitaktig strupe och ett otydligt vitt ögonbrynsstreck.

Finnes:
Ovanlig. Oftast vid våtmarker och vassjöar i mellansverige.

Äter:
spindlar, blötdjur, insekter och larver. Även bär.

Läte:
Högljudd långsam och tjattrande sång som hörs lång väg. Sången har inslag av visslingar och härmljud.

Häckar:
Korgformat bo av gräs och vasstrån som fästs mellan vasstrån över vattnet.

Trastsångarens färgteckning överensstämmer visserligen nära med rörsånga­rens, men eftersom trastsångaren är nästan dub­belt så stor, behöver förväxling ej uppkomma. På häckplatserna i bladvassen torde det alltid finnas rörsångare till hands intill trastsångare, varför jämförelsematerial för en storleksbedömning i re­gel föreligger. I övrigt utgör sången det bästa fältkännetecknet. Sången är kraftfull och innehåller många hårda och skorrande läten; särskilt framträdande är en del r-ljud med utpräglat tungrots-r. Sången påminner om rörsångarens men flyter icke lika jämnt, och den är framför allt avsevärt kraftigare.

Trastsångaren hör till de arter som först un­der 1900-talet införlivats med vår fauna. Första häckningsfyndet gjordes 1917 vid sjön Yddingen i Skåne, vid vilken lokal den även förekommit åtminstone under 1940-talet. Därefter har beståndet varierat och beståndet beräknades enligt svensk Fågelatlas i slutet av 1990-talet till cirka 500 par, de flesta vid kända fågelsjöar som Tåkern, Hornborgasjön och Kvismaren.

I början av maj anländer trastsångaren till vårt land. Den slår sig ned i hög och kraftig bladvass, till vilken biotop den hos oss är helt och hållet bunden. Längre söderut kan den dock även bebo kaveldun och säv. Även om hanarna ivrigt försvarar reviren, förekom­mer en tendens till sociabilitet så till vida, att flera par gärna häckar intill varandra.

Vid parningstiden kan man se trastsångarna jaga varandra mellan vasstråna. Delvis utgör dessa jakter ett moment i revirhävdandet, men delvis ingår de i parningsleken. Hanen har även en särskild parningsflykt, då den höjer sig sjungande i luften liksom sävsånga­ren. Trastsångaren parningsflykt är dock kortvarigare än hos sävsångaren.
Tidpunkten för häckningen varierar avsevärt från plats till plats beroende på vassens tillväxt. Boet kan nämligen icke påbörjas förrän vassen nått lämplig höjd. Honan sköter ensam bobyggnaden. Hanen kan dock ses med växtmaterial i näbben i samband därmed, men denna handling är av symbolisk innebörd och tjänar antagligen syftet att stimulera honan att bygga boet.
Detta byggs av stjälkar och blad av olika vattenväxter men vanligast av vass. Honan plockar antingen blöta växtdelar, eller också blöter hon upp dem själv för att göramaterialet mer hanterligt.
Boet vävs runt två till fyra, undantagsvis flera vasstrån. Invändigt bekläds det med gräs, mjuka växtdelar och stundom hår och fjädrar. Botes kanter är något invikta. Allteftersom vassen växer ökar boets höjd över vattnet. När vassen sedan vuxit upp, brukar det ligga på 0,5-1 meters höjd. I enstaka fall förekommer bon på närmare 3 meters höjd.

Äggen är vanligen fem till antalet, sällan fyra eller sex. De är blåvita eller grönvita med små gråaktiga fläckar och därjämte större fläckar i olivgrönt eller brunt. Ofta bildar fläckarna en krans runt ägget. Båda könen ruvar fjorton till femton dagar. Tolv dagar efter kläckningen lämnar ungarna boet och klättrar omkring i vassen, dock utan att ännu kunna flyga. Vid sextonde dagen bör­jar de flyga, men självständiga blir de icke förrän vid cirka tre veckors ålder. Båda kö­nen matar ungarna.

Trastsångaren lever av allehanda insekter i olika utvecklingsstadier, vilka delvis hämtas från vattnet. På hösten kan den tillfälligtvis äta bär.

I slutet av augusti eller i september flyttar trastsångaren till Västafrika. 

Källa: Våra svenska fåglar i färg av Gustaf Rudebeck
Bild: Marek Szczepanek via Wikimedia Commons