Taltrast  Turdus philomelos

Latinskt namn:
Turdus philomelos - vilket betyder, musikalisk trast.

Typiska kännetecken:
23 cm. Jämn brun ovansida, ljus undersida med tydliga mörka fläckar.

Finnes:
Allmänt i hela Sverige.

Äter:
Äter inte så mycket bär och frukt som koltrasten och björktrasten, utan föredrar olika smådjur såsom skalbaggar, maskar och mollusker.

Läte:
Flöjtand toner som påminner om koltrasten, men stroferna är korta och variationsrika. Varje strof upprepas flera gånger efter varandra. Oftast tre gånger. Härmning av andra fåglars läten kan också läggas in som ett motiv.

Häckar:
I så gott som alla typer av skogar. 

Namnet nämns först 1611, men är säkert äldre. "Tal-" brukar antas syfta på artens variationsrika sång. Har även kallats klådra, klera, sångtrast, drossel och talltrast.

Det finns inget som talar för att det har skett någon större förändring av taltrastens utbredning under 1800- och 1900-talet. I äldre litteratur namns arten som en typisk skogsfågel, men när den började anpassa sig till parker och trädgårdar i tätorter är okänt.

Taltrastens sång har sen gammalt "tolkats" av folk i bygderna skriver Gunnar Brusewitz i sin bok – Fåglar i kikaren. Oftast verkar det som om man tyckte att han gjorde narr av människan. Han hånar fiskaren för att det inte nappar, skämtar friskt med pigor och drängar, och när skogstorparen på grund av penninganöd och foderbrist tvingas plöja med den magra hästkraken, hojtar taltrastenfrån sin grantopp: "Si bonn den token - si bonn den token, säljer bort oxen och kör med stuten, si hur han stretar - si hur han stretar, ha, ha, ha, - ha, ha, ha!"

Bondgummorna som var på väg hem från skogen vågade inte skvallra högt för varandra om bygdens skandaler för då kunde de avbryta taltrastens sång och straffades med att gå vilse. Han kallades i olika lndsändar för "talprost" för han talar till folkets hjärtan, "måltrast" för att han har mål i mun och "klera", vilket betecknar en som sjunger och pratar.

Taltrasten är den allmännaste av våra trastar och antalet häckande par i Sverige uppskattas till mellan 1.500.000 – 3.000.000 par.

Som boplats väljer taltrasten helst en ung och tät gran, och boet brukar ligga på omkring två meters höjd, ofta lägre. Det är byggt med en stomme av torra kvistar, mossa och lavar, och innanför denna en boskål med släta, pappersaktiga väggar. Honan som ensam bygger boet, åstadkommer denna skål genom att mura väggarna med en blandning av murkna träflisor och saliv som hon sedan formar genom att lägga sig ned och trycka med bröstet och buken mot skålens väggar.

Äggen är lätt igenkännliga, klart blågröna och glest beströdda med svarta och rödbruna fläckar. Kullen består av fem till sex ägg och läggs i maj. I södra delarna av landet lägger honan senare även en andra kull. Honan ruvar ensam i fjorton dagar och ungarna stannar sedan ytterligare fjorton dagar innan de flyger ut. Ungarna matas av båda föräldrarna.

Under september till oktober flyttar taltrastarna mot sydväst. Sträcket äger till stor del rum nattetid, och man kan känna igen taltrastarna på de ofta upprepade, fina lockläterna. Sträcket går på bred front. På våren kommer de tillbaka i början på april.

Taltrast är landskapsfågel för Småland.

Källa: Våra svenska fåglar i färg av Gustaf Rudebeck