Större strandpipare  Charadrius hiaticula

Latinskt namn:
Charadrius hiaticula - vilket betyder, boendes i floddalar.

Typiska kännetecken:
19 cm. Iögonfallande brokig huvud- och bröstteckning. Ljusa vingband och orangegula ben.

Förväxlingsrisk:
Mindre strandpipare: Den mindre strandpiparen har mer blekt köttfärgade ben, mörk näbb som ser väldigt tunn ut och inga vingband. Man kan också se att den har en liten tunn vit kant ovanför det svarta pannbandet.

Finnes:
En av våra vanligaste strandfåglar. Finns i huvudsak längs våra kuster samt i fjällen.

Äter:
Insekter, blöt- och kräftdjur samt maskar.

Läte:
Ett melodiskt "tu-ipp" eller "kuiik"

Häckar:
Gör en enkel liten bobale på marken. Ibland på stranden men även också uppe på någon strandäng.

Ordet "Större-" i artens namn användes först 1835, men enbart namnet "strandpipare" är betydligt äldre. Det nämns redan 1728. Arten har också kallats för vanlig sandrulling, strandpipare och tyllare.

Det kusthäckande beståndet av större strandpipare har sedan 1950-talet gått tillbaka så väl i Sverige som i Finland. Huvudorsaken till nedgången är förmodligen det allt mer intensiva utnyttjandet av stränder. Det samlade svenska beståndet har uppskattats till 10.000 – 20.000 par, varav en övervägande majoritet utgörs av fjällhäckande fåglar.

Redan i början av mars kan större strandpiparen infinna sig i Skåne, och i slutet av månaden ses den regelbundet i Sydsverige. Till fjällen kommer den först i maj – juni. Den häckar på sandiga och steniga havsstränder, på strandängar och hedmarker liksom på sandstränderna vid vissa insjöar. Hannarna hävdar revir och intar hotattityder mot andra hannar liksom mot eventuellt andra strandpipararter i grannskapet. Hannarna gör sedan flera olika små bobalar eller fördjupningar i markenpå olika platser i reviret och en av groparna används sedan till bo. Bogropen är ofta klädd med skalfragment och stenar och kan vara fodrad med några strån, men ibland ligger äggen utan något som helst underlag på en tångvall, i torr kospillning uppe på en strandäng eller bland sand och grus.

Äggen är i regel fyra, päronformiga och sandfärgade med svartaktiga prickar. Flera dagar kan gå mellan värpningen av de olika äggen. Ruvningen ombesörjs av båda makarna och varar i 23 till 24 dygn. Liksom de andra strandpiparna spelar denna art ofta skadad eller lägger sig ned och "låtsas ruva" för att dra uppmärksamhet från boet. Båda föräldrarna vårdar ungarna och efter ca. 25 dygn är de flygfärdiga.

Större strandpiparen är i rörelse både dag och natt. För att lokalisera bytesdjuren, insekter, blöt- och kräftdjur samt maskar, använder de sig av såväl syn som hörsel. Från slutet av juli till oktober sker bortflyttningen.

Källa: Våra svenska fåglar i färg av Gustaf Rudebeck