Sidensvans  Bombycilla garrulus

Latinskt namn:
Bombycilla garrulus - vilket betyder, silkesfärgad som sladdrar.

Typiska kännetecken:
18 cm. Lätt att känna igen med sin tofs på huvudet och sin brungråa dräkt. Gul teckning på vingarna och gul stjärtspets.

Förväxlingsrisk:
Stare: På avstånd kan en flock flygande sidensvansar påminna mycket om flygande starar, men ofta ser man bara sidensvansarna på vintern när alla starar bör ha flyttat söderut. Dessutom kan man ganska lätt skilja dem åt på lätet.

Finnes:
En typisk Norrländsk fågel som helst häckar i norra Norrlands skogsland.

Äter:
Under häckningstiden lever den till stor del av insekter, framför allt myggor och bäcksländor. Under resten av året är den en utpräglad bär och fruktätare, speciellt då koncentrerad på rönnbär.

Läte:
Ett dallrande metalliskt "sirrrr". Ofta hör man detta från flockar, varvid ljudstyrkan varierar.

Häckar:
Boet som består i huvudsak av lavar och mossa, placeras två till fyra meter upp i en gran eller tall. Invändigt fodras boet med hår, dun och fjädrar.

Namnet sidensvans nämns redan 1577 men är säkert betydligt äldre än så. ”Siden-” syftar på artens mjuka fjäderdräkt. Namnelementet ”-svans” är mer dunkelt. Visserligen är artens stjärt iögonfallande med sin svarta och gula färg, men särskilt sidenlik är den inte. Möjligen kan namnet syfta på artens karaktäristiska hjässtofs som onekligen är sidenmjuk och som i någon mån påminner om en däggdjurssvans. Arten har även kallats snötupp.

Denna vackert silvergrå fågel ser vi i södra och mellersta Sverige bara under höst och vinter. Den kommer då ofta i stora flockar och plundrar rönnar och oxlar, och man anser att han förebådar kyla.

Sidensvansen är sannerligen en märklig fågel! För hundra år sedan fanns det inget bevis för att han häckade i Norden. Man funderade mycket över varifrån han härstammade. I Österrike trodde man att han kom från Böhmen, i Böhmen trodde man att han kom från Sachsen och i Sachsen pekade man ut Danmark. I början på 1800-talet satte en ung finländare igång med stora efterforskningar i nordligaste Lappland. Hela den fågelintresserade världen höll andan av spänning, men resultatet blev lika med noll. Först den 11 juni 1856 hittades ett sidensvansbo av en forskare i Lappland. Senare hittades flera bon i Lappland, mycket beroende på att det betalades upp till 700 kronor för en enda kull.

I gamla skrifter kallas sidensvansen för en ”omättlig” fågel och Brehm säger att ”han är en lat och trög sälle som åstadkommer något stort endast i ätandets konst”. Han äter dagligen lika mycket som han själv väger. Många gånger kan detta bli sidensvansens stora olycka då en del av rönnbären den äter, med tiden blivit jästa. Detta resulterar i onyktra fåglar som på vingliga vingar lätt förolyckas eller faller offer för hökar eller katter. Ibland kan man hitta hundratals fåglar med brutna nackar nedanför byggnader med stora reflekterande glasrutor som de flugit in i.

Sidensvansen är en utpräglad invasionsfågel, och ungefär vart tionde år kan flockar på tusentals fåglar dra ner över landet. Förr trodde man då att dessa vintrar skulle bli speciellt stränga. Dessa invasionsflockar kommer i huvudsak från norra Ryssland. Eftersom sidensvansen är en mycket tillbakadragen fågel och svår att inventera så blir antalet häckningar i Sverige svårbedömt. Särskilt som antalet häckande par varierar kraftigt år från år. Medan det vissa år kanske bara häckar 1.000 par så kan det andra år kanske bli upp till 50.000 par.

Under september till oktober börjar flyttningen söderut och är tillgången på bär dåligt i Sverige kan den fortsätta ända ner till de södra delarna av Europa. Återkommer sedan till sina häckningsplatser tidigt, ofta innan snön och isen smält bort. 

Källa: Våra svenska fåglar i färg av Gustaf Rudebeck