Roskarl Arenaria interpres
Roskarl, hona © Steve Dahlfors
Latinskt namn:
Arenaria intérpres - Betyder ungefär: tolk, hörande till sanden
Typiska kännetecken:
23 cm. Stor som en stare. Den enda småväxta vadaren som verkar vara svart och vit i både vila och flykt. Kort svagt uppåtböjd näbb. Med den vänder den på små stenar vid sökandet efter föda.
Finnes:
Utpräglad kustfågel och det svenska beståndet återfinns i huvudsak längs kusterna vid Östersjön även om enstaka häckningar finns på Västkusten samt vid Vänerns stränder.
Äter:
Lever av insekter, tångloppor, spindlar och blötdjur. Vissa individer äter också ägg, även roskarlägg.
Läte:
Ett kvittrande "kititit", ett klart "kioo kioo" eller ett grymtande "tuck-a-tuck".
Häckar:
På marken i kust och skärgårdsmiljö. Gärna på en liten upphöjning med utsikt.
Namnet nämns första gången 1835, men är säkert äldre. Namnet anses komma av ett dialektord, rosig "blommig, brokig" och syftar på roskarlens brokiga fjäderdräkt. Namnet anknyter också till roskarl i betydelsen rospigg, roslagsbo. Arten har även kallats för höttring och tolk (Se latinnamnets översättning).
Under 1900-talet har roskarlen ökat i Bottniska viken och norra Östersjön samtidigt som den minskar längre söderut. Även på Västkusten har arten minskat kraftigt. Fram till slutet av 1950-talet häckade fortfarande ett mindre bestånd i norra Bohuslän. 20 år senare var arten försvunnen som häckfågel och hela västkustbeståndet uppgick vid mitten 1970-talet till endast ett tiotal par. Det samlade svenska beståndet beräknas idag vara 4.000 till 6.000 par.
I maj eller slutet av april anländer roskarlarna till sina häckplatser. Förra årets ungar är ännu inte mogna för häckning utan måste vänta ett år till. Ofta väljer den steniga skär och holmar, ibland halvöar. Den är mycket ortstrogen och återkommer till samma plats år efter år. Hanarna tar upp sina gamla revir, och i de flesta fallen kommer också honan tillbaka till detta. Hanen flyger vid tiden för äggläggningen i spelflykt runt reviret med långsamma, roende vingslag. I slutet av maj eller i juni är kullen fullagd. Äggen är normalt fyra, grönaktiga och "fettglänsande" med långsträckta bruna fläckar. Ruvningen börjar när tredje ägget är lagt och fortgår i 23 - 24 dygn. Båda makarna ruvar, honan mest om dagen och hanen mest om natten. Så småningom avtar hanens ruvningsdrift och honan får ruva mer.
Vissa bon är placerade under enbuskar, i en grop i sanden mellan höga hundlokor, eller i skydd av en överskjutande sten. De flesta ligger dock fullt öppet ute i kalkflisen i tärn- eller måskolonier. Då ungarna kläcks kan de genast följa föräldrarna till stranden och de är även duktiga simmare. Båda föräldrarna tar hand om ungarna men i mitten av juli ger sig honan av söderut.
Födan utgörs av insekter, tångloppor, spindlar, blötdjur och något vegetabilier. Vissa individer förtär även fågelägg. Roskarlen är känd för sina vana attunder födosöket vända på stenar, tångruskor och liknande, en vana som den givit den dess namn på flera språk. Danska, stenvender och tyskan Steinvwälzer och engelskan turnstone.
I början av augusti följer hanarna efter honorna söderut och lite senare flyttar ungarna som är flygfärdiga efter 25 till 26 dygn. Flyttsträcket varar till in i september och går mot sydväst till Sydvästeuropas och Västafrikas kuster.
Källa: Våra svenska fåglar i färg av Gustaf Rudebeck