Kråka  Corvus corone

Latinskt namn:
Corvus corone cornix - vilket betyder, korp, kråka,kråka.

Typiska kännetecken:
47 cm. Grå på ryggen och undersidan, i övrigt helsvart. Könen lika.

Finnes:
Kråkan förekommer allmänt i hela landet och föredrar miljöer i närheten av bebyggelse eller odlad mark, men kan förekomma långt in i skogstrakter och i den yttersta skärgården.

Äter:
Allätare, exempelvis as, avfall, säd, mask, fågelägg, fågelungar m.m.

Läte:
Ett kraxande läte, vanligen upprepat flera gånger.

Häckar:
Vanligen högt upp i en grenklyka i ett barr - eller lövträd. Det är huvudsakligen honan som står för bobygget. Boet består av torra kvistar, jord och lera. Vanligtvis bildar arten livslånga revir.

Kråkan hör till våra mest spridda häckfåglar och finns i hela landet. De fåglar som häckar i fjällbjörskogens övre del utnyttjar dessutom i stor utsträckning fjällhedarna för födosök, något som gör kråkan till den kanske mest anpassningsbara och vidspridda arten i den svenska fågelfaunan. Vanligtvis stannar den i landet året om, men norrlandskråkorna flyttar söderut under vintern och kan då söka sig till koninenten och England. Antalet häckande par av Kråkan uppskattas till 250.000 - 500.000.

Kråkan är enligt svensk folktro en av fågelvärldens mest intelligenta varelser: " Bryter hon benet av sig, spjälkar hon det själv med grässtrån." ( Liden, Medelpad). " Har hon löss, befriar hon sig från dessa genom att som räven lägga sig i vatten." (Sibbo, Sv Finland). Dessa påståenden är nog en smula överdrivna, men kråkan anses inte så bundna av instinktshandlingar som andra fåglar och lär sig därför snabbt nya saker. Man har t.ex. funnit att kråkor ibland vittjar fiskarnas saxar och ståndkrokar vintertid genom att dra upp revarna och äta betesfisken. Kråkan var i gamla tider ansedd som Odens fågel. Så småningom övergick den i folkmedvetandet mer och mer till att bli Hins fågel. Därmed följde att kråkan ansågs ha en del att göra med häxor och "kloka". Häxorna kunde uppträda i kråkgestalt och tysk folktro uppger, att när häxorna samlades hos fan, uppvaktades den onde av kråkor och själva kunde de ha umgänge med honom i kråkgestalt. När en trollkunnig människa dog, syntes kråkor vid dödslägret. Vid självmördares gravar såg man dem ofta samlade.

Källa: Våra svenska fåglar i färg av Gustaf Rudebeck