Grönfink  Carduelis chloris

Latinskt namn:
Carduelis chloris - vilket betyder, gröngul steglits.

Typiska kännetecken:
15 cm. En kraftigt byggd fink med grov näbb. Den gamla hanen känns lätt igen på dess grönaktiga fjäderdräkt med lysande gula handpennor, som bildar ett gult band på den ihoplagda vingen. Den har även gult på stjärtkanterna, medan de mellersta stjärtpennorna är svartbruna. Honan är mer gråbrun, men även hon har antydan till gult på handpennor och stjärt. Ungfåglarna är kraftigt längsstreckade på både rygg- och buksidan.

Finnes:
I hagar, enbuskmarker, i trädgårdar och parker över nästan hela landet med högst täthet i de södra och mellersta delarna.

Äter:
Frön, och insekter. Den besöker gärna fågelbord under vintern där dess favoritföda är feta frön, såsom solrosfrön och hampfrön.

Läte:
Påminner om kanariefågelns drillande, speciellt under flykten. Har även ett utdraget kväkande läte. Sången framförs i olika tonlägen.

Häckar:
I enbuskar eller täta granar på några meters höjd. Boet består av en skål av mossa med inflätade småkvistar och grövre strån, invändigt fodrat med hår och fjädrar. Hanen hjälper till med bobyggandet och matar honan under ruvningen. 

Grönfinken var enligt äldre uppgifter att döma en sällsynt fågel på 1700-talet och även under en stor del av 1800-talet, men arten är en av de som ökat mest under det senaste seklet och idag finns det uppskattningsvis drygt 650.000 par i landet. Vad som orsakat denna ökning är oklart, men ökad vintermatning kan vara en av anledningarna. Dessutom har grönfinken fått en ny födokälla genom vresrosens spridning. Trots den ökade födotillgången, flyttar en del under vinterhalvåret till Nordtyskland och i vissa fall ända till Sydvästeuropa. 

Källa: Våra svenska fåglar i färg av Gustaf Rudebeck