Grönbena  Tringa glareola

Latinskt namn:
Tringa glareola - Vilket betyder ungefär, den som lever vid en småstenig strand. Detta mer med tanke på grönbenans vintervistelse.

Typiska kännetecken:
20 cm. En normalstor vadare som enklast skiljs åt från liknande vadare på sin tvärbandade stjärt, vit övergump samt ljusa vingundersidor. Den fläckiga teckningen på bröstet fortsätter längre ner på sidorna av buken.

Förväxlingsrisk:
Skogssnäppa: Mörkare rygg och mörka vingovansidor som är stjärnbeströdda med ljusa fläckar. Även mörkare vingundersidor. Har ett ljust sträck som börjar vid näbbroten och slutar intill ögat. Helt vit på buk och bröst.
Drillsnäppa: Drillsnäppan är mer jämnt tecknad på rygg och vingovansidorna. I flykt har den även ettt ljust vingband som saknas hos skogssnäppan och grönbenan.

Finnes:
Huvuddelen av beståndet finns i landets norra delar från Närke upp till Torne lappmark, men den häckar även söder härom på myrar och mossar som påminner om norrlandsmyrar.

Äter:
Insekter, blötdjur och maskar.

Läte:
Lätet ett trestavigt "vi-vi-vi", eller ett visslande "tju-uv".

Häckar:
Boet byggs ofta i direkt anslutning till en våtmark och göms väl i en tuva där den bygger en djup bale.

Namnet användes första gången 1877. Det syftar på artens grönaktiga benfärg och har troligen bildats genom jämförelse med rödbenan, eftersom det finns flera vadare som har gröna ben. Arten har även kallts svartfläckig strandvipa, grönbent snäppa, gråsnäppa och kärrsnäppa.

I samband med att Olof Rudbeck besökte Lappland sommaren 1695 kunde han beskriva ett stort antal fågelarter för första gången från Sverige, varav en var grönbenan. Grönbenan bör räknas till de tidigare invandrarna i Sverige efter den senaste istiden, och artens utbredning och förekomst i landets norra delar har förmodligen inte förändrats på något betydande vis sedan dess. I södra Sverige har dock betydande förändringar skett. Fram till 1800-talet var grönbenan av allt att döma en vanlig och vida spridd häckfågel i stora delar av södra Sverige. Under senare delen av 1800-talet förändrades jordbruket och våtmarker dikades ur och torrlades med en rasande fart och i samband med det minskade grönbenan kraftigt. Idag beräknas det finnas 50.000 till 100.000 häckande par.

I maj drar grönbenflockarna norrut, och på lämpliga lokaler vid kusten och inne i landet kan man då iaktta imponerande flockar.

Grönbenan häckar på myrar, mossar, sankängar och mader. Bogropen reds i en tuva, oftast på relativt torr mark. De fyra grågröna, med svarta och bruna fläckar försedda äggen läggs i maj, i norra Sverige dock oftast i juni. Båda könen ruvar i lite drygt 20 dagar. Båda föräldrarna tar också vård om ungarna, men honan lämnar dock snart familjen för att flytta söderut. Födan utgörs av insekter och deras larver men också av maskar och små blötdjur.

Höststräcket pågår från slutet av juni till in i september, och flytten går mot sydväst, söder och sydost. Övervintringsområdena ligger i Medelhavsländerna och framför allt i Afrika, där arten är allmän ända ner till Kapprovinsen. 

Källa: Våra svenska fåglar i färg av Gustaf Rudebeck