Årta  Anas querquedula

Latinskt namn:
Anas querquedula - Anas betyder and och querquedula anses vara ljudhärmande.

Typiska kännetecken:
37 – 41 cm. En liten and med förhållandevis bastant näbb. Hannen i praktdräkt har ett bländande vitt ögonbrynsstreck. På närmare håll kan man se att en del av skulderfjädrarna är förlängda och hänger över vingen. I flykt ses den grågröna vingspegeln som är markerat med vitt. Honan brunspräcklig likt övriga simänder men har mer kontrastrikt huvud med en gråvit haka och strupe.

Finnes:
Häckar sparsamt till sällsynt i södra och mellersta Sverige samt längs med Norrlandskusten.

Äter:
Vatteninsekter, små kräftdjur, grodyngel samt frön och späda skott av diverse vattenväxter.

Läte:
Hannen har ett torrt knarrande läte som när man repar nageln över en kam.

Häckar:
Boet placeras ofta i en starrtuva eller under någon liten buske ute på en sank strandäng.

Namnet är känt åtminstone sedan tidigt 1700-tal, men är säkert äldre. "Årta" och "kricka" tycks i äldre tid ha använts utan urskiljning om små änder. Namnet årta torde vara ljudhärmande och kanske främst syfta på hannens knarrande. Arten har även kallats för knäckand.

Liksom är fallet med många andra sparsamt förekommande arter är det svårt att få fram säkra uppgifter om årtans tidigare förekomst och utveckling. Det är troligt att årtan var betydligt vanligare under 1800-talet än vad den är idag. I Uppland beskrevs den t.ex. som "tämligen allmän" i mitten av förra seklet. Under 1900-talets början var arten inte känd norr om Uppland. Detta förändrades under 1930-talet, då årtan började dyka upp såväl i Dalarna som i kustlandskapen längs Bottniska viken. Förutom den sentida etableringen i Norrland, har arten troligen minskat under större delen av 1900-talet, främst till följd av dikning eller igenväxning av sjöars stränder. Tillförlitliga uppgifter om det svenska beståndets storlek saknas men ligger troligen beståndet på ca. 500 par.

Årtans mest omtyckta tillhåll är grunda näringsrika slättsjöar med vidsträckta vassar och omgivna av sumpmarker, men den kan även häcka vid gräsrika stränder av små sjöar och åar. I regel häckar endast några få par vid varje sjö. Vid saltvatten häckar den sällan. Vid årtans parningsspel visar det sig också att det inte är av någon tillfällighet som den vita strimman sitter på sidan av huvudet. Under spelets gång vänder hannen huvudets sida mot honan, så strimman ska exponeras så tydligt som möjligt. Det ser lite egendomligt ut då en flock av årthannar alla plötsligt vänder sidan av huvudet mot en hona som närmar sig, varpå de i flera sekunder med ryckande rörelser justerar huvudets läge så att dess sida ständigt är riktat mot den kringsimmande honan. Under detta beteende reser hannarna huvudets fjädrar på ett sådant sätt att den vita strimman ter sig så bred och tydlig som möjligt.

Äggläggningen sker i maj eller början av juni. Den väljer oftast att placera sitt bo i en starrtuva eller under någon videbuske. De gräddgula äggen är oftast mellan 6 till 11 stycken. Ruvningstiden är 23 dagar. Årtan livnär sig av sötvattensmolusker, vatteninsekter, små kräftdjur, grodyngel samt frön och späda skott av natearter och andra vattenväxter.

Årtan är en utpräglad flyttfågel som lämnar vårt land tidigt, de flesta redan i slutet av augusti och början av september. De svenska årtornas övervintringsområden torde ligga i östra Afrika i områden närmast norr om ekvatorn. Återkomsten sker i mitten av april. 

Källa: Våra svenska fåglar i färg av Gustaf Rudebeck